En ensam flickas hemlighet

2011-10-12T12:47:00.002+01:00

Läs gärna http://www.flickanshemlighet.dinstudio.se/

Att leva med Komplex Ptsd

2011-03-24T09:21:00.001Z

Att leva med en komplex Ptsd är inte alltid så lätt. man blir lätt missuppfattad, och folk tror oftast att man ljuger ( detta för att man inte VET hur man ska prata om det som är svårt )

När man lider av en komplex ptsd är det vanligt att man har en svår dissociativ problematik, det har man för att man är svårt traumatiserad!

Med dissociativ menar jag att man oftast hamnar i olika JAG situationer, Det finns kanske ett jag som Hatar sig själv för det man varit med om, ett annat som är destruktivt och ett som fungerar normalt! Konsekvenserna blir då kanske att alla dessa "jag" inte funderar rationellt tillsammans då man mår som sämst! Det destruktiva jaget och det fungerande jaget är kanske inte synliga för varandra just under dem svåraste stunder och detta leder ju också till att mitt vanliga jag vill sammarbeta men mitt destruktiva jag inte kan sammarbeta osv... (nej jag menar inte på ett skitsofrent sätt)

Jag fungerar oftast bra i alla situationer, på jobb, hemma, i skolan, med vänner men utsätts jag för yttre påfrästningar eller inre stress som framkallar Ptsd.n mår jag fruktansvärt dåligt och Då kommer mitt destruktiva jag fram, det jaget som hatar mig själv för allt som hänt, det jaget som tar på sig skulden och känner skam det jaget som halkar in i gamla överlevnadstrategier som att självskada för att straffa för att man känner sig urusel som människa... och allt detta pga traumatiseringen som i sin tur lett till en komplex Ptsd!

Jag kan oftst men inte alltid, inte när det är som värst styra över mina "jag" Detta leder till att jag efter några dagar med mycket svåra ptsd symtom kan utsätta mig själv för väldigt farliga saker, dock kliver mitt normala jag in och ser till så att ingen i min närhet kommer ivägen då... När jag har utsatt mig för fara kommer alltid en krisreaktion / tillstånd efteråt som i sin tur är svårt att hantera... (ond cirkel)

Mina trauman gör att jag har svårt för att hantera vissa känslor som dyker upp inuti mig. Jag kan ibland känna att jag är värd allt jag har varit utsattför och detta föder såklart ett starkt självhat som givetvis triggar igång ett destruktivt jag...

Denna problematik blandas allt för ofta ihop med borderline!!

Eftersom ingen inne på psyk har behandlat mig som en Ptsd patient har det blivit ett bestående konflikttillstånd mellan mig, skötare och läkare. Känslan har blivit att vi inte har förstått varandra eller nåt fram.

Mina själskador / destruktivitet har tolkats som rena utfall av personal och läkare ( som en borderline patient ) dem tycker att jag bli besvärlig och skickar hem mig för att påstå att dem inte kan hjälpa mig. Nej tro fan det om dem behandlar fel diagnos.... ?

För att detta inte ska behöva hända måste personal inom psykiatrin inse att en komlpex ptsd inte är något annat än just det. Mina utspel har snarare varit ett uttryck för mitt krig inombords!

Det spykiatrin ska hjälpa denna kategori patienter med är att härbärgera alla "deljag" som finns och hjälpa till att stabilisera pat. och sedan i lugnt takt utan stress bearbeta det som stör vardagen just nu. Alltså det trauma som ligger ivägen för en fungerande vardag just där/då i det akuta skedet. I samråd och tillsammans med patienten ska man också gå igenom det som är NU och det som KOMMER.. Som Ptsd patient behöver man höra om och om igen att man inte ÄR sin känsla utan kunna bli sedd för den man är bakom sin problematik!!

För att en pat med en komplex ptsd ska kunna läka krävs det att personal inom Spykiatrin har kunskaper om HUR ett komplext trauma yttrar sig. Pat har rätt att få professionell behandling även i akuta skeden av skujdommen!

Vem om inte spykiatrin borde veta hur en tidig och långvarig traumatisering yttrar sig? Vem om inte dem borde veta hur en komplex Ptsd yttrar sig när den bryter ut?

Jag kan ju nu tillägga av egen erfarenhet att eftersom "ingen" har lyssnat och förstått mig har mina vårdtillfällen bara försvårat min Ptsd... Det är synd att dem som sägs vara experter på området inte ens kan ställa en rätt diagnos! Som tur är har jag ju fått den nu och kan äntligen börja arbeta med mig själv och kanske förstå hur jag/ min ptsd fungerar i olika situationer.

Kapitel 7. Utredningshem

2011-03-01T08:52:00.000Z

Nu är det år 2001 och jag bli placerad på ett behandlingshem i Kristianstad. Socialen vill utreda varför jag beter mig som jag gör. Här blir jag först placerad på kortis sidan vilket innebär att man vistas för endas utredning i högs två månader, när dessa två månader hade gått var det ingen som var klokare på något vis. Jag teg som en mus, rädd för vad som skulle kunna hända om jag berättade något som var sant! Därför ljög jag om det mesta för personlaen. Metoden som användes i utredningen kallades blädderblocksmetoden, vilken innebar att man tillsammans med sin kontaktperson satt i ett litet samtalsrum och allt man sa skrevs ner på blocket. De ställde frågor om allt mellan himmel och jord och givetvis många om ens barndom, men där ljög jag rakt igenom, hittade vilt på en lögn om hur mitt liv hade sett ut, bara för att inte behöva komma nära sanningen!

På hemmet var vardagen uppstrukturerad så här. På morgonen var det gemensam frukost, alla var tvungna att tilla på nyheterna på 8 sen var det aktiviteter av olika slag. Några dagar i veckan red vi, andra var det kanske bara en promenad osv... På helgerna var det som mål att alla skulle åka hem till sin ursprungsfamilj. När jag inte ville hem til min mamma föreslog personalen min pappa. Jag hittade på alla möjliga urskter för att slippa åka hem på helgerna.

Jag hade nu äntligen kommit i från det helvete jag så länge levt i men istället för att bearbeta och be om hjälp stängde jag locket och skapade en egen sanning om att allt skulle bli bra, att om jag bara glömde allt som varit skulle jag kunna skapa mig det liv jag ville ha, och vist lyckades jag också med det. Men allt konmmer ifatt en förr eller senare, om man bara hade vetat detta kanske utvägen sett anorlunda ut?!

När då två månader hade gått blev jag överflyttat till andra sidan, en sida för dem som de inte vista vad de skulle göra med. Frågorna var nu, ska hon flytta hem, ska hon bo i eget, hur ska vi hjälpa henne när det inte finns något problem, då mer än att det i utredningen står att ***** är en förvirrad flicka som har svårt att hålla sig till verkligheten.... Detta var ju till viss del sant, då jag själ valde att ljuga och drömma för att slippa de bilder och minnen som hemsökte mig dagligen...

Efter 4 månader på hemmet blev jag tillslut placerad i ett trapphusboende för utslussning till sammhället. I mina papper stod det att **** behöver öva på att vara i verkligheten och hålla sig till sanningen. Hon behöver lära sig att annpassa sig till de regler som finns. Hon ska också lära sig att sluta upp med att skada sig då detta endast är i provocativt syfte. I övrigt ser vi inte att det finns några problem att jobba med då **** tycks har det bra i livet.

Javist. Så lät det när jag lämnade hemmet och flyttade till trapphusboendet istället, där bodde jag några månader, där hände ingenting. Det fanns personal på dagtid, man skulle sköta sina uppgifter som i mitt fall var skola. efter bara ett litet tag träffade jag min första riktiga kärflek, vist hade jag haft många pojkvänner innan men detta var annorlunda! Han älskade mig för den jag var och det var också för honom som jag för första gången kunde vara ärlig, lite i alla fall.

När min tid var avklarad på det boendet var det dags att flytta hem, men istället flyttade jag med ******* ut till hans nyköpta hus på landet och började så ett nytt, fritt och mer värklighetsbaserat liv med honom! Detta var min räddning, nu skulle allt ordna upp sig! Vi var tillsammans från 2002 till 2005 innan vi bröt upp och hann under den tiden få vårt första barn. Vi bröt upp som vänner och är än i dag väldigt bra vänner!

Kapitel 6. Högstadiet

2011-01-24T22:18:00.000Z

Jag är nu en 14 år gammal tjej. Går i en ganska bråkig högstadieskola i Helsingborg. Jag hade många kompisar och utåt sett vad jag helt klart inte någon mes, jag rökte, söp och levde jävel! Gick på discon och träffade killar. Ganska normal skolgång enligt många. Men jag hatade verkligen skolan och gick inte på särskilt mång lektioner vilket inte verkade bekymmra mina lärare över huvudtaget! Tills en dag i slutet på åttan då det ganska plötsligt som jag minns det uppdagades att jag skolkade på tok för mycket och skolan rapporterat detta till socialstyrelsen. Kännslan i min kropp när detta blev kännt för mig är obeskrivlig. Jag blev skit rädd, rädd för att allt skulle komma till ytan. Socialen gjorde en utredning som de måste göra när en skolvägran anmälts. Det var samtal med mig, med min mamma och pappa, med lärare och andra runt omkring mig. Jag placerades i OBS klassen. En klass som av många ansågs cool. Det var bara det allra struligaste eleverna som platsade in där! Då gick jag bara en kort tid, innan helvetet bröt loss på riktigt!

Jag bodde fortfarande med min mamma och var hos min pappa varannan helg och ibland någon extra helg. Men jag bråkade hela tiden med min mamma, hon fick ta all skit. Så det är nu jag gör valet, mitt livs största misstag. För att skona min mamma från alla bråk, från strulig skolgång och utredningar flyttar jag till min pappa! Jag gjorde det dels för att straffa mig själv för mitt beteende och dels för att skydda min mamma! Jo så blev det bestämmt och det var socialen nöjda med. Då skulle kanske Hennes pappa få ordning på tösen och hennes skolgång!

Min pappa bodde på den tiden en bit utanför Helsingborg i ett liten hus, långt utanför civilisationen! Jag bytte skola och flyttade till pappa. Det var en tid fylld av våldtäkter, slag, piller och skit! till en början var det ganska lungt. Bara min pappa och hans "kompisar" som var på mig. Men snart kryllade huset av andra män, män som jag inte tidigare hade sett. Alla var dem där av samma anledning, antingen för att sätta på mig eller för att utsätta nån unge dem hade med sig. Eller sälja foton, filmer eller för att få fotografera! Jag lärde mig efter ett tag att alla dessa männen igick i samma sällskap. Hur många barn som helst slussades runt bland dessa äckliga gubbar som bara var ute efter att stilla sitt egna perversa begär.

Jag kan inte med ord beskriva hur många övergrepp jag blev utsatt för under denna tiden. Det jag vet med säkerhet vet är att det hämska hände minst ett par gånger om dagen/natten. Jag hade konstant oro och ångest. Bilder kom upp i mit huvud hela tiden och det var mer en vana än ett undantag att dagligen behöva frukta för sitt liv. När jag la mig på kvällen viste jag aldrig om jag skulle få sova ifred hela natten eller bli väckt av ett pervo. Det var otroligt påfrästande att bära denna hemligeht helt ensam. En dag beslöt jag mig för att prata med en lärare jag då hade i kemi. Jag gillade honom och han verkade vara en snäll person. Det skulle visa sig vara ett av mina störtsa misstag hitills. När han hörde om vad jag blev utsatt för hemma drog han in mig i ett liten rum intill kemisalen och bad mig visa exakt vad min pappa brukade göra. Han började tafsa på min kropp och sa att sånna små tjejer som jag var det bästa han viste. Jag gick aldrig mer till hans lektioner och viste då att det inte var meningen att jag skulle prata med någon om det som var hemma. Det hjälpe ändå inte.

Pappa fick så klart reda på vad som hönn i skolan och det blev jag straffad för i över tre timmar. Efter det visade de en film. Den sitter som fastklistrad på mina näthinnor än i dag! I filmen visades ca tio män ( som jag uppskattade det) Som våldtar en liten tjej på kanske 7 år. Efterår bands hon med ett tjockt rep om halsen, i nästa sekund binds repet upp i ett träd av två för mig välkända män. Flickan blev hängd och jag minns tydligt att hennes hudfärg blev blå lila och hur hennes lilla kropp ryckte gång på gång. När filmen var slut satt det ett gäng gubbar omkring mig och bara stirrade på mig. Så sa min pappa - Så här går det för sånna som försöker berätta vår hemlighet för någon!

Han ord ringer än i dag i mina öron- så här går det för sånna som försöker berätta vår hemlighet för någon!-

På min nya skola fick jag snabbt nya vänner. Även här bland dem lite tuffare typerna. Det som skillde sig från min förra skola var nog att jag inte vågade sklka. Min pappa hade redan hotat mig. Om soc inte såg en förbättring och kunde lägga ner sin utredning, skulle det bli väldigt synd om mig! Så alternativen var inte så många, det var bara att försöka sig på att hänga med på lektionerna fast jag knappt hade en aning om vad de pratade om. Jag klarade mig igenom det sista läsåret ganska skapligt med betyg i ganska många ämnen.

Två veckor innan min sexton års dag fick jag nog. Jag stack, rymde och bestämde mig för att försöka hålla mig undan pappa och skaffa mig ett liv. Den sommaren bodde jag mest själv hos mamma eftersom de tillbringade större delen av sommaren i Domsten där vi hade vårt sommarställe. Jag festade och fösökte glömma... Det gick fram till september då dem hittade mig och jag fick mitt straff!

Straffet var att bli brutalt våldtagen av 6 män i en lägenhet i stan. Alla bar masker och allt filmades! När de var klara körde dem mig naken ut till landet (vart vet jag inte) Men med mig fick jag en påse med kläder och en burk piller. jag tryckte i mig alltihop och minns ingen mer förän jag vaknade på barnakuten igen! Polisen var där och förhörde mig. Jag sa att jag hade blivit våldtagen, men inte av vem. Efter det startades en ny social utredning och jag placerades på ett utredningshem i Kristianstad.

kapitel 5. En populär hora.

2011-01-14T22:44:00.000Z

Som tolvåring hade jag halkat efter så mkycket i skolan att lärarna började bli oroliga. Jag läste inte vidare bra, stavade som en kråka och hatade allt vad skolan innebar förutom min lärarinna och mina vänner! I övrigt fick jag mitt liv att framstå som bra genom diverse lögner och historier. Utåtsett var jag en snäll tjej som månade mkycket om andra och tog bra hand om de som blev utstötta och mobbade. Ganska snart insåg jag att det inte gick att skydda dem om jag skulle kunna vara populär själv så där gjorde jag ett aktivt val, nämligen att skita i alla som jag tyckte var opopulära eller på något vis konstiga. Detta gjorde mig till klassens populära tjej som alla ville vara med. Ganska snart upptäckte jag klädernas makt i det hela. Fina dyra kläder gjorde en ännu mer populär bland vänner och killar. Att jag var smal, hade snygg byst och var söt gjorde nog sitt det med.

Detta gjorde att jag ville ha alla nya moderna kläder som fanns, vilket min mamma som ensamstående inte kunde ge mig. Det var nu jag insåg att jag kunde ta lite makt över äcklena som förstörde mitt liv. Jag kunde muta dom och inte minst min egen pappa! Ville jag ha nya skor var det bara att klä av sig, ibland kunde jag t o m provocera honom så till den milda grad att han slog mig gul och blå och för att be om ursäkt ville han alltid köpa något till mig. För dig som läser låter detta kanske absurt men för mig var det ett sätt att försöka passa in i rollen som den snygga populära tjejen i skolan och det gav resultat! Jag utövade även min nyfunna kraft på andra av pappas kompisar. En dag åkte jag själv hem till en äldre man gick rakt in och sa: Om jag få 2000 spänn av dig får du göra vad du vill med mig hela kvällen. Efteråt kändes det absolut inte bra, jag kände mig smutsigare än någonsin och jag förstod nu vad luder betyder. Det är precis en sådan som jag har gjort mig själv till. En hora som ger äckelgubbarna vad dom vill ha för pengar och saker som kan få mitt helvete till liv att i alla fall utåtsett verka normalt och populärt! Så här höll det på vissa utnutjade mig, andra utnytjade jag tillbaks men jag måste säga att det var mest min pappa jag krävde på saker och pengar. Detta var ju ytterligare ett sätt för honom att kontrollera mig. Om jag fick mutorna jag bad om skulle jag inte berätta för någon. Vem vill erkänna att hon säljer sin kropp för popularitet?!

Som trettonåring hade jag en fulltutvecklad anorexi. Och mådde skit dåligt. Just i denna tidsepok var det många grova gruppvåldtäkter och allt fler kvällar blev jag mer eller mindre drogad för att vara så stillsam och lugn som möjligt när de knullade mig en efter en! Detta skulle också övergå till att jag varje kväll blev tvingad att svälja deras jävla piller. Lugnande piller som gjorde att dom fick mer och mer kontroll på mig. Jag upptäckte snarast att deras piller tog bort att hemska bilder och oron jag kände i min kropp. Snart var det jag som bönade ocg bad om att få fler och fler. Den underbara känslan av lugn tog mig med stormsteg in i en dimma utan ångest för saker jag gjorde eller utsatte personer i min omgivning för. Jag hatade fortfarande att dom proppade dem rakt ner i halsen på mig utan att fråga, jag var som en trasdocka som de behandlade precis som de ville.

En kväll kom jag aldrig någonsin att glömma. Jag var tretton snart fjorton och blev fullproppad med en mägnd olika piller och sprit. Sen minns jag inte mer. Nästa kväll kallade pappa in mig i sitt rum och sa att jag skulle titta på en sak. Han satte igång en film på datorn och till min fasa ser jag mig själv helt nerdrogad och vad de på den filmen utsatte mig för är så grovt att jag väljer att inte skriva det i detalj. De vad säkert tio stycken som en efter en averkade mig. Blodig och totalt borta låg jag på golvet och skakade! Jag kände mig så totalt verdelös och förnedrad. Jag duschade säkert 8 gånger om dagen i flera veckor efter detta men ändå kände jag mig bara äcklad av mig själv. Sen den dagen hatade jag dem och deras piller!

kapitel 4. Övergiven och ensam

2011-01-14T22:05:00.000Z

Jag har nu blivit 10 år och har i flera år fått utstå det min far och hans vänner har utsatt mig för. Det har börjat bli en vana. En vardag som mer eller mindre måste genomlida. Övergreppen är nu mer utformade som fullbordade våldtäkter. Som om detta inte vore nog har han, min pappa börjat låna ut mig till sina kompisar. Att bli utlånad innebar att jag blev körd hem till någon snuskig gammal gubbe som fick ha mig till precis det han vill under ex antal timmar, under de timmarna utfördes det hemliga i all oändlighet och det fastnade ofta på film eller blider som spreds runt bland alla kompisar!

I gengäld fick pappa låna andras döttrar och andra flickor som jag inte kände igen. En del av dem var inte mer än fyra fem år och för dem gjorde jag allt. Jag gick i mellan och försökte skydda dessa till varje pris även om jag många gånger åkte på en rejäl omgåg själv. Detta utlånandet betalades aldrig i pengar, det var snarae sprit, piller och bilder som betalning!Jag minns särskilt en av pappas många vänner som gärna lånade mig. Har var en riktigt äckelgubbe, hårdhänt och arg. Han bad mig alltid att gråta och böna om att han skulle sluta, en dag då jag inte kunde förmå mig att klämma fram några tårar straffade han mig med att tycka in sin snopp i min rumpa. Han tryckte in den med våld utan allt vad glidmedel heter våldtog han vig hårt och läng! När han äntligen var klar slog han mig och kallade mig för en världelös horunge. (jag förstod att det inte var något bra att bli kallad det)

Det rann blod och bajs längs mina ben, det var så ganska länge efteråt! Det hjälpte inte hur mkycket jag tvättade mig den kvällen, jag kände mig inte ren ändå! Det här med min rumpa efteråt tyckted aldrig bli bättre så min pappa tog mig till en läkare, han och jag hade redan innan vi klev in dit bestämt att jag hade ramlat med rympan på en stor gren. Vi berättade detta för läkaren som skulle undersöka mig. Detta slutade med ex antal stygn inutu min rumpa och sen fick vi åka hem igen. Pappa sa efter detta att jag inte behövde åka till krister som han hette, han som hade utsatt mig för det brutala i min anus. Det slapp jag, i alla fall i några veckor. En annan kompis kallade mig alltid för feta fula barnslyna, jag viste vad fet betydde men inte oprdet slyna. Fast det upprepades ofta så viste jag inte vad det menades.

Han sa också att jag inte dög till någonting. Det var då jag fick komplex för min kropp. Jo, jag var kanske lite småmullig. Då beslöt jag mig för att bli smal. Jag började hålla mig undan när det var lunch i skolan och slutade äta godis och andra saker som var gott. Jag hade aldrig kunnat förutspå att detta kom att bli mitt sämsta beslut hittills. Detta kom att förfölja mig genom livet. Anorexin blev som en drog för mig, ju smalare jag blev ju mer skulle äckelgubbarna gilla mig och kanske skulle det onda, hemliga bli bättre då. Föga hade jag kunnat ana att mitt vil bara skulle bli värre och värre.
Fortfarande var det som vanligt hemma hos mamma. Vist tonårsbråk, trots och sådant som hör ungdomsåren till. Men fortfarande hade hon nog ingen som helst aning om vad som faktiskt pågick hemma hos min pappa. Min mamma var ensamstående fram till jag blev tolv, det var väl först då som bråken verkligen satte fart där hemme. Nu helt plötsligt skulle det flytta hem en man till oss, han skulle bo där och ta min enda trygghet från mig, det vill säga min mamma. Hon som jag alltid haft för mig själv. Nu hade jag verkligen ingen längre. Inte en enda växen trygghet någonstans och jag blev ensammare än någonsin! Det ända som inte tycktes förändras var min hemlighet, det hemska som så många män utsatte mig för. Jag kände mig verkligen övergiven av min mamma, hon svek mig.

kapitel 3. Vårt samtal.

2011-01-10T10:29:00.000Z

Jag minns ett samtal mella mig och min pappa väldigt tydligt. Vi satt i hans blåa hörsoffa, han berättade att allt var mitt eget fel. Jag gjorde så han var tvungen att göra det onda (det hemliga) med mig. Från den dagen gick alla min helger där ut på att vara duktig och inte göra så pappa var tvungen att göra det hemliga som gjorde ont. Det hjälpte inte, vad jag än gjorde hände det alltid ändå!

Vid sex- sju års åldern hade jag blivit en ganska tyst och blyg tjej, eller egentligen inte för jag försökte att bara vara jag men jag var väldigt tjurig. Jag var livrädd för att råka göra människor till likadana monster som jag hade gjort min pappa till... Utan förståelse om varför gjorde jag allt för att alla skulle tycka mig, jag gillade inte att bråka med männsikor jag inte kännde riktigt ordentligt med rädsla för att de skulle göra det onda med mig. Min mamma verkade inte ana vad som pågick hemma hos pappa och jag var verkligen glad för det. Jag hoppades att hon aldrig skulle för veta. Då skulle hon dö och det skulle vara mitt fel!

Det var ungefär nu jag för första gången kom på att jag själv skulle vilja försvinna ( dö ) Om jag inte var där skulle min pappa slippa göra det hemliga med mig och min mamma skulle inte få veta något, alltså skulle hon inte behöva dö. Övergreppen hade också vid den här tiden blivit allt fler och grövre. På helgerna kom det nu också dit kompisar till pappa. De fick vara med och göra det onda, hemliga. Ibland stod det andra runt om och tittade eller tog kort och bad mig vara glad, jag förstod inte då varför!

Jag undrade ibland varför de fick veta hemlisen men ingen annan. Pappa sa att det var för att vi kunde lita på de för det var pappas kompisar. (jag viste inte då vad lita på betydde). Om någon annan skulle få veta kanske någon dog eller så kom socialen och tog mig och låste in mig. Pappa hade lurat i mig att socialtanter var dumma mot barn och om man pratade med dem skulle de ta mig från mamma och pappa. Han sa också att det var dessa dumma tanter som hade rövat bort min stora syster och det var därför som jag inte fick träffa henne så ofta! jag trodde blindt på allt han sa.

Det hemliga hände varje dag och natt jag var hos min pappa. Nu hade jag lärt mig att oavsett hur ont det än gjorde och vad de än bad mig göra så skulle jag inte gråta. Om jag grät blev allting mycket värre, de blev arga och slogs då! Därför stängde jag av och lärde mig att bara gråta på innsidan eller när ingen kunde se mig. Det var också nu, runt nio års åldern jag insåg att det var behagligt att drömma. Jag dagdrömmde ofta i skolan , gjorde inte mina läxor och lyssnade inte på lärarinnan! De sa at jag var ouppfostrad, men jag var verkligen tvungen att stänga av om jag skulle slippa alla tankar och bilder i mitt huvud. Jag hde börjat få konstiga bilder som liksom blixtrade till framför mina ögon och när detta hände blev jag helt slel i mig kropp.

(detta har jag fått veta nu i vuxen ålder)
1994 gjorde min syster en anmälan mot vår pappa ang sexuellt utnytjande av barn. Då gjordes en utredning om mig på BUP (barn och ungdoms spykriatrin) För att ta reda på om jag var utsatt för någon fara. Detta viste jag inte då. Jag trodde att det var mitt fel. Att jag behövde gå till den konstiga tanten med pappersgubbar för att jag var dum i skolan, för att jag inte gjorde mina läxor och inte lyssnade på fröken. Jag har tänkt på det en hel del på senare tid. Tänk om någon, bara en enda hade kunnat yttra sig om varför jag skulle gå till knäpptanten på BUP. Då hade min historia kanske kunnat få ett annat slut. Kanske hade jag vågat berätta då, om någon bara hade sagt... Ja, så kan jag hålla på i evigehter. Nu var det ju aldrig någon som sa varför och det kan inte ändras! Mitt liv tog inte en annan vändning och jag viste inte att min syster faktiskt hade varot med om det onda hon också.

VAR UPPMÄRSAM PÅ BARNS BETEENDE OCH VAD DE UTSTRÅLAR. EN ENDA MENING KAN FÖRÄNDRA DERAS LIV, ETT ENDA ORD KAN FÅ DESSA BARN ATT FÖRSTÅ ATT DET SOM HÄNDER ÄR FEL OCH ATT DET FINNS HJÄLP!!! DU KAN VARA DEN SOM BARNET BEHÖVER...

kapitel 2. När allt började.

2011-01-10T09:28:00.000Z

Vid fyra års ålder minns jag tydligt att min pappa dök upp ibland och att jag fick följa med honom. Det var spännande och roligt. Annorlunda mot att alltid vara med mamma eller dagmamman som jag minns det. Jag började verkligen älska att åka till min pappa för han hittade alltid på något kul och läste roliga sagor. Men allt detta kom att ändras en dag.

Jag minns det så tydligt, första gången det inte kändes bra att vara själv med min pappa. Jag tror att det var kväll, jag satt i alla fall i badkaret när min pappa kom in och sa att det var dags att tvätta mig. När han tvålade in mig kände jag plötsligt något som gjorde så ont att jag tappade andan. Jag började gråta hysteriskt men då gjorde det onda bara mer ont och pappa blev arg. Det kändes som när man bränner sig och jag kommer ihåg att jag behövde bajsa! Detta var (vad jag minns) det första övergräppet min pappa utsatte mig för. Det skulle visa sig bara vara början på allt som jag kom att behöva utstå!

Hemma hos mama var allt sig likt. Förutom att jag hade börjat kissa på mig väldigt ofta. Jag hörde min dagmamma säga det till min mamma när jag blev hämtad en gång och då förstod jag att det inte var ok. Jag tror att jag ofta kissade i sängen också.

Jag vistades alltså hos min pappa varannan helg nu och jag började verkligen göra allt för att slippa åka dit. Låtsades vara sjuk, ha ont i magen, grät och vägrade! Min mamma jobbade hegler och hade väl inte mycket val än att skicka dit mig ändå. Jag minns att min pappa sa till mig at om jag någonsin berättade om vår hemlig skulle min mamma och alla andra jag tyckte om dö. Han sa också att isåfall skulle det vara mitt fel att de dog. Det enda jag viste om folk som dog var att de försvann och aldrig mer kom tillbaks. Därför vågade jag aldrig berätta något och jag bråkade aldrig mer när det var dags att åka dit. När jag bråkade (som pappa sa, krånglade) blev det som gjorde ont värre!

Det jag nu ska skriva är kanske jobbigt att läsa eller rent av svårt att förstå.

En kväll hos pappa bad han mig klä av mig alla kläderna och lägga mig på hans säng, utan att krångla! Jag förstod att det som gjorde ont skulle komma, det var det värsta jag viste och jag var rädd. När pappa kom in i rummet höll han något i handen. Jag blev glad och kommer ihåg att jag tänkte att nu slipper jag kanske göra det onda! Det var en kamera han höll i och han bad mig se glad ut så han fick fina kort. Det blixtrade några gången och sen la han bort kameran. Han la sig över mig och höll fast mina händer, tryckte sina ben mot mig så jag inte kunde röra mig alls. Sen kom det, det gjorde så ont i hela min kropp och jag minns att jag skrek. Jag försökte spakra bort mig men mina ben gick inte att röra! Det brännde och sved och känndes som jag behövde gå på toaletten. Jag försökte blunda men när jag tittade upp såg jag bara pappa som åkte upp och ner framför mig. Han sa något om att ligga stilla och sluta skrika. Jag förstod inte för det gjorde så ont. När han slutade såg jag att det rann rött på mina ben (precis som när man har ramlat) Han bar mig till badkaret och tvättade mig, det sved med tvålen men pappa sa att jag måste bli ordentilgt ren nu när jag hade varit en så dum flicka. Jag förstod inte vad han menade, vad hade jag gjort?!

kapitel 1. Min Familj

2011-01-10T08:58:00.000Z

Min mamma föddes 1953 och växte största delan av sitt liv upp med sin far, farfar och farmor då hennes mor valde att lämna familjen redan när barnen var små. Varför vet jag egentligen inte! Min pappa föddes 1952 och växte även han upp med andra än sina föräldrar. Jag har fått höra i efterhand att hans mor (min farmor) levde ett väldigt struligt liv med många korta och stormiga förhållanden med en stor barnaskara till följd. Hur vida detta är sant kan jag inte stå till!

Mina föräldrar träffades när de var arton och nitton år gammla. 1973 alltså ganska snart där efter föddes min bror och bara två år senare även min syster. Jag har nu, i vuxen ålder fått veta att jag har en ännu äldre syster på min pappas sida. Henne har ingen någonsin berättat om och min pappa har aldrig haft kontakt med henne, vilken jag i dag vill tacka högre makter för!! Pappa var bara sexton år då hon blev till. Nåväl åren gick och jag vet egentligen inte mycket om vad som pågick då men har fått berättat för mig att det inte var så kul alltid. många mystiska misshandlel drama och annat jobbigt!

Jag föddes 1985 och mina föräldrar skilde sig bara strax därefter när jag bara var 9 månader gammal. Ungefär precis sammtidigt som jag bröt armen för första gången i mitt liv?! Jag har fortfarande inte fått ihopa hur en nio månaders bebis kan bryta armen av att trilla från stående ner i golvet men jag låter det vara en gåta! Mina första levnads år har jag ingen minna av min pappa alls. Jag minns inte att jag har träffat honom och jag minns inte heller om jag har vistats hemma hos honom när jag var riktigt liten...

Det första minnet jag faktiskt kan komma ihåg av min pappa är när jag är omkring tre år. Då kom han ofta hem till oss och hälsade på mig. Nästa varje gång läste han en rolig saga för mig innan han gick. Jag gillade verkligen honom, min pappa. Det var mysigt att höra hans sagor och jag kan inte minnas annat än att jag kände mig trygg med hans närvaro. Vid den här tiden bodde mina syskon på annat håll, eller var åtminstånde inte hemma så ofta. Så större delen av den tiden var det bara jag och min mamma.

Det här var lite om min ursprungsfamilj. Nästa kapitel kommer bli tyngre att skriva och jag vill varna känsliga läsare!

Förord och tack!

2011-01-10T08:00:00.001Z

Denna blogg är skapad för att göra min röst hörd. För att stötta och hjälpa andra som har befunnit eller befinner sig i liknande situationer och för er som ännu inte har berarbetat era upplevelser! Och inte minst för att bearbeta mina egna minnen och komma ur det kaos som mitt liv omger mig just nu med självskade beteende och spykisk ohälsa, ångest och terapi.

Jag vill tacka min underbara familj för att ni finns hos mig och gör min vardag lite mer dräglig. Min man och mina barn är mitt allt här i världen! Tack för att ni finns, tack för att jag får älska er och älskas av er!!

Jag vill tacka min Mamma som varit ett tyst med stort stöd genom mitt liv, utan henne skulle jag inte orkat så långt som jag gjort! Min syster som ganska nyligen blev känd för mig men som ändå känns som en trygg punkt i mitt liv när jag behöver det! Min Styvpappa som alltid har varit snäll men trög ;). Jag vill tacka min bror för att du efter uppdagandet valt att avbryta all kontakt med vår far. Min andra syster som vågat och orkat berätta sin historia bitvis för mig, det har gett mig en enorm styrka att vilja berätta!

Jag vill tacka underbar vårpersonal som genom sitt stöd har fått mig att starta bloggen och jag vill be om ursäkt till alla läkare jag har bett fara åt helvete genom åren! (dock inte alla ) Jag vill också tacka Dbt temet för fantasktisk terapi och roligt lärande!

Sist men inte minst vill jag tacka alla mina vänner för att ni faktiskt finns där. även om jag många gånger dragit mig undan har ni noga påtalat att ni finns om jag vill. TACK för att ni finns!

Tack!!